Jag vill också leva.

Det blir så jobbigt ibland. Jag bara orkar inte mer.

Varje kväll smyger sig jobbig ångest på.

Är rädd för den. Vet aldrig när den kommer.

Som en blixt från klar himmel.

Varför kan den inte bara försvinna? Jag mår ju bra ju.

Jag vill också leva någon gång.


Dom jobbiga kvällarna.

Alla tankar och skit.

Har ont i magen av ångest just nu och jag skulle gärna skada mig själv. Jag vill inte, men känslorna är så starka. Jag njuter av tanken av att känna smärta. Så jävla brutalt, men det är vardag.

Vet inte vad jag ska göra, antagligen står jag där senare och skär upp ett sår. Men ibland orkar jag verkligen inte bry mig. Fan liksom.

FAN.


Vem är jag?

Jag är en helt vanlig tjej.
Jag har helt vanliga vänner.
Jag har helt vanliga föräldrar.
Jag bor i helt vanliga lägenheter.
Jag har helt vanliga fritidsintressen.
Jag lyssnar på helt vanlig musik.
Jag sticker inte ut i mängden.
Jag är precis som vem som helst.


Ingen
skulle kunna peka ut mig som en tjej som vaknar med ångest. En tjej som hetsäter efter svält. En som skadar sig när ångesten blir för stor. En tjej som inte vill se sig själv i spegeln längre. En självdestruktiv tjej.

Jag är en helt vanlig ovanlig tjej.


Dumma monster.

Jag känner mig så fruktansvärt fet. Inget passar. Jag pendlar upp och ner i vikt konstant så därför passar inget. Nu har jag gått upp 8 kilo. Innan det hade jag gått ner nästan 20. Blir så frustrerad.

Varför finns du inom mig dumma monster?? Varför?


Känslan.

Känslan av att vakna varje dag och bara känna enorm ångest är fruktansvärd, något som jag inte önskar någon. Det är en enorm börda och det gör så ont i själen. Jag känner att det är absolut ingen mening att kliva upp. Men jag gör det ändå.
Det första jag gör när jag kliver upp är att ställa mig framför spegeln med bara underkläder. Granskar min kropp från topp till tå. Det hugger i mig. Där ser jag en tjej som jag inte vet vem det är. Det är inte jag. Jag känner inte igen henne. Det är inte den människa jag vill att det ska vara.
Personen i spegeln väger 100kg. Personen som speglar sig väger så himla mycket mindre än det. Ångesten tar tag i mig igen och självhatet rusar i höjden. Gör något, gör något. Snälla.
Jag har tappat allt.
Allt jag orkade kämpa för förut.

Där står jag. Jag lovade att aldrig falla tillbaka. Men jag gjorde det.

Jag måste bara tro på att: Det Blir Bättre


RSS 2.0